Greyhound

Greyhounden som sällskapshund

Greyhoundens största företräde får nog anses vara den helhjärtade och genuina vänlighet som rasen kännetecknas av.

En Greyhound har en stor inneboende värdighet, och även om den inte står omskriven i rasstandarden så är det sorgligt att se en rädd och håglös greyhound vilket framstår som ett diskvalificerande fel. Som nämts ovan är greyhounden glad och vänlig, den tycker om alla människor redan från början. Det är således en väldigt lätt hund att anpassa till familjelivet.

Det finns många bra exempel på Greyhounds som lärt sig lydnad, även om de inte är exemplariska som t.ex vakthundar. Däremot, om Du i första hand vill ha en trevlig, vänlig och vacker hund, som Du i andra hand önskar lära lite ”trix” så kommer Du troligen att älska denna ras. Något man bör tänka på när man ”uppfostrar” en Greyhound är dock att glada Greyhounds är duktiga Greyhounds. Du kommer alltså att komma mycket längre med beröm och fantasifulla belöningar, än vad Du någonsin kommer med arga skrik och våldsamt beteende.

Att stora hundar kräver mycket plats och mycket arbete är också en myt vi kan avliva från och med nu. Greyhounds inomhus är väldigt lugna och befinner sig oftast och helst i ”sin” fåtölj eller soffa. Det finns exempel på greyhounds som ”bor” i docksängar och liknande. När det gäller behovet av motion så leds man kanske att tro att en hund som utan svårigheter rör sig i hastigheter upp mot 70 km/h skulle behöva dagliga motionsrundor tillsammans med vältränade långdistanslöpare. Inte heller det är rätt. Greyhounden är tillfreds med dagliga promenader eller någon timmes ”fri lek” tillsammans med matte, husse eller annan hund. Dock måste de några gånger per vecka få möjlighet att släppa loss all sin inneboende kraft på ett fält. Om den vid dessa tillfällen har en lekkamrat som också är Greyhound är lyckan gjord.

Greyhounden kräver alltså inte så mycket motion, men kan heller inte få för mycket. Dessutom kommer Du att längta ut för att få se Din Greyhound i aktion. Så motionen kommer förhoppningsvis aldrig att bli en konflikt.

Greyhounden hör till de äldsta hundraserna. Dess historia är fylld av anekdoter, teorier och skrönor. Här går vi inte in på någon djuplodande analys om greyhoundens ursprung utan nöjer oss kort med ett utdrag ur den lite senare historien, nämligen en hundbok från 1932.
”Rashundar i ord och bild” -Leuhusen- Walström & Widstrand. Engelsk vinthund eller Greyhound”

Så långt som ungefär sjutusen år tillbaka i tiden kan man spåra vinthundens existens. De första hällristningarna hade ju ofta jaktmotiv, och på dessa figurera ej sällan sådana hundar, som än i nuvarande stund efter sin typ kunde inrangeras antingen som Engelsk Vinthund eller Saluki. Man finner dessa Vinthundar både hos de gamla egyptierna och hos assyrierna och sedemera även hos romarna och grekerna. I Salomos höga visa förekommer Vinthunden omnämnd, och även Ovadius talar om honom.
Flavius Aranus som levde c:a tusen år före Kristus skrev en fullständig rasbeskrivning över en vinthundsstam, av vilken vi få ett påtagligt bevis för, hur litet typen under denna tidsrymd har förändrat sig.
I England förekom rasen mycket tidigt och de Engelska Vinthundar, som Henrik den II hade i sin ägo på 1100-talet sågo precis ut som den moderna av i dag.

Det var emellertid inte tillåtet för vem som helst på den tiden att lägga sig till med Vinthund. England var nämligen den gången oerhört rikt på villebråd, och största delen av dess jord tillhörde konungarna, vilka i allmänhet var synnerligen ivriga jägare. Det var huvudsakligast hetsjakt som idkades, och till denna använde man naturligtvis Greyhounds. För att vara säker att ej obehörig inblandning skedde i jaktens ädla sport, var det påbjudet att endast ”gentlemen” fingo hålla Vinthundar, och att alla sådana inom ett visst avstånd från jorddrotternas jaktområde skulle vara stympade på så sätt, att två tår på vardera framfoten bortopererades.

Småningom kom emellertid Vinthunden även till användning som jakthund för personer längre ned på rangskalan, och det dröjde ej heller länge, förrän engelsmännen med sin utpräglade sportsmannaanda kommo på tanken att utnyttja honom som kapplöpningshund.